Det finns ett samband mellan fetma och parodontit, och fetma har föreslagits som en riskindikator för tandsjukdomen. Samtidigt får feta som genomgår fetmaoperation ofta en mycket kraftig viktminskning och en generellt minskad sjuklighet, inklusive en minskad inflammatorisk systemisk belastning.
Därför var forskarnas hypotes att fetmaoperationerna också skulle leda till en minskad förekomst av parodontitbakterier och en förbättring av parodontitsjukdomen hos de opererade patienterna.
Men så var det inte. Tvärtom visar den brasilianska studien av 50 sjukligt feta personer, med ett genomsnittligt initialt BMI på över 49, att i princip alla parodontala parametrar – som tandfickedjup, klinisk fästenivå och gingivalindex – signifikant hade försämrats sex månader efter operationen.
Dessutom visade det sig att halten av den parodontitrelaterade bakterien P. gingivalis hade mer än fyrfaldigats under de första sex månaderna efter operationen. Även halten av bakterien T. Forsythia hade ökat signifikant under de första sex månaderna.
Försökspersonerna fick sedan en liten förbättring i de kliniska symtomen på parodontit mellan sex och tolv månader.
Forskarna är lite förbryllade över att symtomen på parodontit ökade snarare än minskade trots en avsevärd viktminskning och sänkt CRP-värde hos försökspersonerna.
I diskussionen spekulerar de om orsaken skulle kunna vara att den ökade frekvensen av födointag, om än i mindre mängd, som blir resultatet av operationen bättre stimulerar tillväxten av bakterier. Men de är inte säkra och lanserar även teorin om att den D-vitaminbrist som tidigare har observerats efter fetmaoperationer kan ha orsakat problem med benomsättningen i käkarna.